När Johanna och jag var små så tyckte pappa att det var kul att köpa en nymfparakit till oss. Vi blev helt tokigt glada och jag minns att jag satt och tittade på honom i buren hela kvällen på fredagsmyset, fast det var Sikta mot stjärnorna på Tv.
I början var han sällskaplig och satt på fingret och hela den biten. När han fick vara ute och flyga satte han sig alltid i vinstället och tuggade på det tills det gick sönder. Mamma hade en hylla med prydnadssaker där han brukade sitta. Det var alltid massor med fågelbajs på hyllan. När vi hade kalas satte han sig i håret på mina vänner som skrek och blev rädda.
Efter ett tag blev han liksom en i familjen och det var så självklart att han var där. Han slutade sitta på fingret och fick sig en egen vilja. Han skrek också. Oavbrutet. Inte fågelkvitter - gallskrik. En gång när han skrek som värst så brast det för mig och jag skrek tillbaka. "Hååållll käften din JÄVLA idiot."
Jocke åt chips och smör. På lördagsmornarna så satt han i smöret och åt tills han var helt flottig om näbben. Sen trampade han runt med sina smöriga fötter i resten av huset. På lördagskvällarna satt han i chipsskålen och åt chips. Han fick alltid en egen skål men han ville ändå alltid sitta i våran skål. Han ville väl vara en del av familjen, han med. "Nae nu har Jocke bajsat i chipsskålen igen" så fick vi kasta dom chipsen.
En dag när pappa skulle städa buren hade han ställt ut Jocke i skuggan. Han älskade att vara ute även fast jag brukade tänka att dom andra fåglarna retade honom för att han var tvungen att sitta i buren. När han skulle sätta tillbaka botten på buren så smet Jocke. Varje dag när jag gick hem från skolan ropade jag på honom. Efter några veckor gav vi upp och konstaterade att han inte skulle komma tillbaka. Då ringde det en tant. Hon sa att våran Jocke satt uppe i ett träd hos henne och att vi skulle åka dit och hämta honom. Pappa åkte dit och prasslade med en påse chips och Jocke kom hem till oss igen. Han såg ut att vara glad över att vara hemma.
När vi flyttade in till hyreslägenhet i stan kunde vi inte ha kvar Jocke. Pappa sa att han gett bort Jocke till en byggfirma som hade honom i fikarummet. Jag vill gärna tro på det även fast alla säger att pappa avlivade honom och ljög för oss.
Han var iallafall en del av familjen. En riktig Hedberg med hett temperament.
/Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar