Idag tänkte jag på hur fascinerande det är med människors olika behov av personal space. Jag behöver ha ett ganska stort avstånd till folk när jag pratar med dem för att jag ska känna mig bekväm. Absolut armlängds avstånd, gärna 1,5-2 meter. Jag pallar inte med människor som ställer sig alldeles för nära när de ska komma fram och säga något.
Främst blir det ju jobbigt med främlingar som beter sig så, men jag skulle inte ens prata sådär med min egen mamma. Blir helt obekväm och liksom vinögd för att man måste koncentrera sig på att få med hela ansiktet i synfältet. Men vissa människor känner inte av det där alls utan står 10 cm ifrån en (utan att röra en ska tilläggas, det behövs inte för att jag ska bli uncomfy) som om vi vore ett ihopväxt siamespar. Man ba: *GET OUTTA MY FACE*
Är det någon som håller med, eller är det jag som har asbergers?
/Johanna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vissa verkar sakna den spärren, en gång kom en gubbe i statoil-skjorta fram o sa (10 cm från fejan) "det tar sig sa mordbrännarn"...då känner man sig inte så bekväm :|
SvaraRaderaakta dig för en kort liten tv säljare på elgiganten! han uppskattar face-time så att säga
SvaraRadera