Alla bara gifter sig och skaffar barn överallt. Jag är naturligtvis väldigt glad för deras skull. Men jag kan inte sluta tänka på hur långt bort jag är från det livet. Deppigt är det.
Känns som att lilla bloggen håller på att dö av deppighet. Tur att Jojjan kommer hem imorgon och livar upp här lite. Nu får hon ta och komma hem, känns som att hon har varit borta i evigheter. /M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar