Jag och bilarna.

Första helgen efter att jag hade fått mitt körkort så gick jag på Halloweenfest. Jag hade fått låna pappas bil och var väldigt stolt när jag åkte upp för den branta uppfarten till huset vars ägare jag knappt visste vem det var. När jag skulle vara snäll och skjutsa några främlingar till bussen så körde jag på en betongmur så att hela sidan blev intryckt. Pappa fick rycka ut och fick hjälp av vampyrer och trollgubbar att lyfta bort bilen.

Efter ett tag köpte jag min egen bil. En röd ford som stannade lite när den kände för det. En morgon skulle min dåvarande pojkvän köra mig till jobbet och körde rakt in i en parkerad bil. Skroten med den. Kort därefter köpte jag en till bil av en vän. Den brann helt sonika upp när Johanna och jag var och handlade på Maxi. Läs mer om det, här.

Sen har det varit lugnt på bilfronten ett tag, kanske för att jag inte kört speciellt mycket. Sen började förbannelsen igen med att jag skrapade i fälgarna på Jesans bil. Sen havererade motorn på den lånade bilen (obs dock att jag inte körde) Läs om det, här. Efter det så blev det fel på kopplingen på Christians bil som han varit snäll och lånat ut för att jag skulle slippa åka buss.

Igår fick jag låna en bil av pappa för att ha till jobbet idag. Utan att jag ens hade satt mig i bilen började den att ryka okontrollerat när pappa startade den. Ingen fara sa pappa men ändå.

Nu är jag helt övertygad om att jag jinxar bilar. För de flesta gångerna har det ju inte varit mitt fel. Jag tar på mig kvaddningen av pappas bil och fälgskrapet, resten är förbannelsen så kommentarer om att fruntimmer inte kan köra bil undanbedes, vänligen men bestämt.

Imorgon är det jag som tar 07.15 bussen till Finspång, kollar på play och på naturen.

/Malin