Sitter och läser i mina gamla dagböcker. Tänk så man har känt genom åren. Så hård man var mot sig själv. Vill bara gå tillbaka till 15-åriga Malin och berätta för henne att hon är bra. På en del ställen har tårarna suddat ut texten och jag kommer ihåg hur ledsen jag var. Hur dåligt jag mådde. Trodde aldrig att det skulle gå över. Men det gjorde det.
"Mitt barnbidrag är slut, men det vet inte mamma om. Hon skulle bli skitförbannad"
"Idag har jag städat mitt rum och i köket, för jag tycker om när min mamma är glad."
"Idag har jag innebandymatch. Jag kan inte spela innebandy."
"X skickade mess och frågade om han fick boka min nyårskyss. Det får han gärna men jag hade inga pengar på telefonen så ja kunde inte svara."
/Malin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
haha det känns som att det var väldigt utvalda delar där som handlade om mamma....? kan tänka mig att det stod en del annat som inte skulle göra mamma glad!
SvaraRadera/Jo
haha.. det kan nog stämma. fanns ett brev som jag aldrig gav till mamma där jag ber om ursäkt för allt. men herregud, jag var ju tonåring!/m
SvaraRadera