Öronbarn

När jag var liten var jag ett öronbarn och hade öroninflamation och fick operera in rör i öronen lite titt som tätt. Det påverkade min barndom mer än vad man kan tro.

Varje kväll satt jag ca en halvmeter från Tv:n med ljudet på högsta volym. När mamma och pappa ropade på mig reagerade jag inte alls. (Lite att det kanske var att jag var så inne i Björnes, precis som det inte går att prata med mig nu, när lyxfällan går på Tv.) Efter ett tag tog mamma och pappa med mig till öron-näsa-hals kliniken på sjukhuset. När vi kom in till min läkare som hette Pekka satt han bakom sitt lilla skrivbord och hade en vinkork som stack ut ur vardera öra och låtsades som ingenting. Mamma och pappa tyckte att det verkade konstigt men vågade inte fråga varför han hade korkar i öronen, han var ju ändå öronläkare.

Pekka kom fram till att vi måste operera in små rör i öronen på mig för att jag skulle höra bättre. När de skulle söva mig fick jag nåt typ av lugnande. Mamma säger att jag blev som en liten fullgubbe som vinglade runt inne på avdelningen och skrek obegripliga svordomar och när mamma försökte hålla om mig så puttade jag bort henne och vinglade vidare. Det enda som jag själv kommer ihåg från sjukhusvistelsen är att jag vaknade upp av att en pojke som hade opererat bort halsmandlarna, skrek av smärta (troligtvis inte så bra att skrika när man precis opererat bort mandlarna).

Öroninflamationerna var en otrolig smärta. Var, blod och lite annat smått och gott. Men det värsta var ändå värken. Mamma kände sig såklart helt hjälplös och ville göra allt för att lindra smärtan. En av de värsta nätterna kom hon på att hon hade hört att man skulle ha lök i öronen (?!) för att lindra lite. Så mamma och jag gick ner i köket, helt yrvakna, och hackade en lök. Eftersom jag hade inflamation i båda öronen kunde jag inte ligga på sidan för att löken skulle ligga på plats. Mamma kom på att vi kunde knyta fast löken och hämtade en halsduk och knöt den runt huvudet med en stor knut mitt på huvudet. Det hjälpte faktiskt lite.

Det är absolut FÖRBJUDET att få vatten i öronen när man är ett öronbarn. Därför får man peta in fetvadd i öronen när man ska bada eller duscha. Det går ju bra när man är hemma men när man ska till badhuset med skolan är det inte lika kul.

Än idag har jag dålig hörsel på vänster öra och kan inte prata med folk som sitter till vänster om mig i högljudda miljöer. Därför försöker jag få dom intressanta personerna till höger om mig för att inte missa viktigheter.

/Malin